.

även om det hugger till ibland
så vet jag att det här är livet
och allt blir vackert tillslut

- " jag vet inte om jag är redo än. Om jag är redo att släppa taget.

- varför? sa han

- Det blir då som en bomb, allt släpps iväg och jag kommer inte hinna
ta mig därifrån. Jag vet inte om jag vågar fly. Att släppa taget, det känns
livsfarligt. Det är ju det här mitt hjärta slår för. Det är det här som mina
andetag suktar för. Du då? Är du redo?

- Nej, troligen inte. Jag dör nog då. "



-p.j

Det kom som en chock. När de fann varandra i det tillståndet som
de var i. Komaliknande hysterisk chock. Men de fick inget visa.
Det var det viktigaste, de fick inget visa.

Tröstande ställde de varandra frågor om livet. Vad som
fanns där bortom horizonten, klychigt jag vet, men vem
vill inte drömma? Så tänkte hen iallafall i månskenet
vid österbergsgatan. Hen ville inte vara osynlig längre.

Det var som en historia, det fortsatte. Det bara, bara, bara
fortsatte tills grustet fastnade i hjärtat. En liten bit. Av grus.
I hjärtat. Hen fick svårt att andas. Allt var så vackert. Hen
lyfte bröstkorgen mot himlen, släppte ut luft ur lungorna.
Och hjärtat såg kärlek.

- p.j

De vet inte om det än, att andetagen räknas. Att det tar slut.
Nån gång förändras allt, på en sekund. Och det är borta.
Orkanen bryter ut, och allt exploderar i skyn som ett bombnedslag.
Miljoner av partiklar cirkulerar runt omkring dig. Små hjärtan av
partiklar i oss. Det var så det var, det är så det är.

Vi höll händer.
och jag förlorade mig i dig.
det var slut.

Jag minns knappt känslan av hopplöshet, om det nu är ett ord.
Men det här minns jag: tusen stjärnor utlöste varandra i ett täcke
av friktionsbitar. Hjärtat mitt exploderade och skriket hördes knappt
men jag kunde höra dunkandet av det som en gång var hjärtat. Jag
var blind, men jag kunde ändå se.

plåster om såren. Men jag förblöder.

- p.j

sedan, blev allt svart
bara
bara
svart

du som jag har växt upp
med, föralltid min
föralltid din

bara kärlek