.

Det kom som en chock. När de fann varandra i det tillståndet som
de var i. Komaliknande hysterisk chock. Men de fick inget visa.
Det var det viktigaste, de fick inget visa.

Tröstande ställde de varandra frågor om livet. Vad som
fanns där bortom horizonten, klychigt jag vet, men vem
vill inte drömma? Så tänkte hen iallafall i månskenet
vid österbergsgatan. Hen ville inte vara osynlig längre.

Det var som en historia, det fortsatte. Det bara, bara, bara
fortsatte tills grustet fastnade i hjärtat. En liten bit. Av grus.
I hjärtat. Hen fick svårt att andas. Allt var så vackert. Hen
lyfte bröstkorgen mot himlen, släppte ut luft ur lungorna.
Och hjärtat såg kärlek.

- p.j