sakta men säkert

rötterna kring mitt hjärta
växer i takt med taket
där ingen annan bor

och möjligen, fast
jag vet inte, så trodde
jag nog på himmel
och helvettet ändå

och skolgården
är ganska tom
nu

och dagboken
rymmer inte
mina ord

som jag vill skriva
men nu är det såhär:

när bara ord finns
så finns vi ändå

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0